[Blog post in Swedish only.]
Anders R Olsson, som tidigare skrivit initierat om bloggar, går hårt åt blogghajpen i två debattartiklar i Computer Sweden respektive Journalisten. Men bara för att man upprepar samma åsikt två gånger så blir den inte mer rätt. Till att börja med så verkar flera dimensioner av bloggens natur ha undgått Olsson.
“I praktiken är det inget som skiljer bloggar från de nyhetsgrupper som funnits åtminstone sedan tidigt 1990-tal eller de öppna e-postlistor som är nästan lika gamla. En person skriver fortlöpande det han/hon vill säga, och vem som helst med en uppkopplad dator kan omedelbart läsa. Bildt bloggade redan för tio år sedan, men då hette det veckobrev och skickades som e-post. Räknat i antal läsare var han störst då också.
Visst är sökmekanismerna bättre i bloggmiljön eftersom texterna ligger på nätet, men skillnaden blir inte dramatisk. När antalet bloggar räknas i tiotusental måste man söka efter något mycket ovanligt för att antalet träffar ska bli så litet att man faktiskt hinner kolla dem.”
Jag vet nästan inte var jag ska börja. Ett e-postbrev som Bildts är en kommunikationskanal som går från en sändare till ett antal mottagare. Vilka mottagarna är bestäms av vilka som själva anmält att de vill ha brevet eller av sändaren som bestämt vilka mottagare han vill nå, eller en kombination därav. Återkopplingen från en enskild mottagare till sändaren är begränsad till att svara på mejlet och i de flesta fall kan man inte svara alla utan man svarar bara till sändaren eftersom hela sändlistan inte är synlig. Med nyhetsgrupper och e-postlistor når man däremot hela gruppen. Men oftast når man endast en ytterst begränsad och klart avgränsad grupp människor och utomstående har ingen eller liten möjlighet att hitta informationen även om man visste precis var man skulle leta.
Bloggar däremot är en helt annan typ av djur, där informationen sprids mer eller mindre okontrollerat på nätet, och i teorin till alla som har en internetuppkoppling. Eftersom olika sökmotorer som Technorati skannar av majoriteten av alla bloggar så kan jag med enkla medel bevaka blogginlägg om olika sökord (mitt namn, mitt företags varumärke, olika ämnen) eller reaktioner på mina egna eller andras blogginlägg, och numera också på tidningsartiklar. Allt levererat via RSS till mitt bloggläsarprogram. Skillnaderna blir faktiskt dramatiska i och med att tusentals människor kan föra ett slags konversation över nätet, trots att de aldrig tidigare haft någon kontakt med varandra. Att inte se att denna direkta koppling mellan medborgarna har en demokratisk effekt är förvånande.
“Precis som för tio år sedan är det rykten i bekantskapskretsen som gör att man hittar nya, intressanta bloggar/e-postlistor/nyhetsgrupper. Här ligger de nya många-till-många-mediernas oundvikliga begränsning: ingen hinner läsa ens en promille av den textmängd som skrivs.”
Fel, fel och fel igen. Om jag är intresserad av vad som skrivs om t ex Mona Sahlin på bloggar så är det inte i min bekantskapskrets jag hittar nyheter. Jag kan enkelt prenumerera på alla blogginlägg som nämner hennes namn, oavsett om det är en bekant eller en okänd bloggare hundra mil från mitt hem som skriver. Likadant är det med vilket ämne jag än vill bevaka. I min första bloggläsarundersökning 2005 fann jag att ”tips från vänner” var endast det fjärde vanligaste sättet för läsare att hitta nya bloggar att läsa, långt efter ”länkar på andra bloggar” tex. För övrigt är det ingen mediekonsument som hinner konsumera mer än en promille av vad vanliga medier publicerar heller. Svenska dagstidningar har en sammanlagd upplaga på flera miljoner ex.
“Alla de bloggare som diskuterar samhällsfrågor och har skaffat sig en hyggligt stor publik – Helle Klein och Frederick Federley för att nämna några vid sidan av Bildt – är sådana politiker och debattörer som redan tidigare hade etablerat sig i offentligheten via en-till-många-medierna: Att de har hittat ytterligare en kanal för sina budskap gör varken till eller från för demokratin.”
Här gör Olsson misstaget att anta att det krävs en stor publik för att ha genomslag och missar den kollektiva kraften i ett nätverk av tusentals små bloggar. Ett väldigt enkelt exempel på en liten blogg som fått genomslag är Patrik Wallström som på sin blogg Pawal avslöjade att e-post till SVT gick via utlandet och var därmed möjlig att avlyssna av FRA. Minst 34 medier rapporterade om Patriks avslöjande och hänvisade till hans blogg. Avslöjandet kan ha bidragit till att socialdemokraterna nu tvekar om att stödja det omstridda lagförslaget om avlyssning av tele- och datatrafik. I den populära bloggläsaren Bloglines har Patriks blogg ynka fyra prenumeranter. Har han trots det inget inflytande? Var går gränsen för inflytande i Olssons värld, om en blogg har 100.000 läsare eller om hundra bloggare har 1.000 läsare vardera? Min egen blogg har inga imponerande besökssiffror, men besöksloggen är nedlusad med besökare från medier som Aftonbladet, Schibsted, BBC, DN, IDG och så vidare. Det är dags att sluta räkna bort bloggar som inte når upp i Bildt-siffror, det kan vara kvaliteten på läsarna som ger inflytande.
“Genomslag för politiska budskap kan man bara få via en-till-många-medier: tidningar, radio, tv.” skriver Olsson vilket naturligtvis är sant, än så länge. Självklart kommer inte politiska händelser av rang att kunna få genomslag utan att rapporteras av traditionella massmedier, eftersom medierna bevakar och förmedlar information om händelser i samhället. Få menar väl också på allvar att bloggar på något sätt skulle ersätta massmedierna, utan de ska ses som ytterligare ett medium vid sidan om de övriga. Men i fallet med Pawal vidarebefordrade medierna endast uppgifter från en blogg.
Riktigt orolig blir jag inte förrän jag börjar läsa Olssons resonemang kring DN Debatt. I Journalisten skriver han:
“Det enorma genomslaget för artiklarna på DN Debatt beror ju inte på att de är bättre än andra tidningars. Det beror på att DN är den största tidning som eliterna tar på allvar. Demokrati på nationell nivå förutsätter ett massmedialt centrum, ett litet antal fora för diskussion där samhällets starkaste aktörer kan slåss om dagordningen, problemformuleringarna och i viss mån det folkliga stödet. Utan sådant centrum skulle de kunna fatta besluten utan att ens behöva motivera sig.”
Jag har arbetat med PR i över ett decennium och har aldrig varit i närheten av att få en artikel publicerad på DN Debatt eftersom ingen av mina klienter har drivit opinion i frågor som varit av den kaliber som krävs för att komma in där och/eller inte tillhört den klick av “samhällets starkaste aktörer” som abonnerar på utrymme i DN Debatt. Visst stärks demokratin av att det finns fora där man kan nå ut till hela befolkningen, men demokratin gagnas inte av att det viktigaste forumet blir en tummelplats för en liten begränsad elit. Därför borde alla demokratikramare välkomna att medborgarna engagerar sig genom att själva uttrycka sina åsikter.
Sedan kan man också diskutera huruvida DN Debatt har ett brett genomslag bland medborgarna eller om dess genomslag är begränsat till en elit av journalister och politiker. I en Orvesto-undersökning från 2005 uppgav endast 34 procent av läsarna att de hade läst ledarsidan och debatt senast de läste morgontidningen, näst minst av samtliga 9 ämneso
mråden i undersökningen. För övrigt har DN en räckvidd på endast 6 procent utanför storstäderna.
Slutligen anser jag att Olsson på ett onödigt sätt devalverar det främsta exemplet på medborgarjournalistik när han skriver att Magnus Ljungkvists avslöjande om Maria Borelius inte betyder något bara för att han arbetat med journalistiska metoder.
“Ljungkvist blev alltså inte känd för att ha gjort/skrivit något nytt eller annorlunda, utan därför att han gjorde exakt sådant som nyhetsjournalister ska göra, bara lite snabbare. Genom att anpassa sig efter nyhetsindustrins normer och behov lyftes han till kändisskap av nyhetsindustrin själv.”
Bloggare kommer även fortsättningsvis att av och till göra jobb som kunde utförts av journalister, men den stora behållningen med bloggar är att medborgarna för en dialog med varandra. Hittills har medierna bevakat makthavarna åt oss och valt ut vilken information som är viktig att föra vidare till oss arma medborgare. Nu vill vi vara en del av samtalet. Förmodligen är det på grund av denna maktrubbning som det är svårt för vissa journalister att se klart, medan andra som omfamnat bloggvärlden har lättare att inse vad bloggen egentligen ska vara bra för.
Tags: citizen journalism, media, bloggar, journalistik. Ping.
